Sex and the City är en serie om kvinnor, om kvinnors värld och berättad ur kvinnors perspektiv. De lever i samma värld som vi gör nu och beter sig som kvinnor förväntas göra, och därför är det inte så märkligt att en som kvinna identifierar sig, känner igen sig och gillar serien. Den befäster könsrollerna som redan finns, men någonstans tycker jag ändå att historien om vår värld som den ser ut just nu också måste få berättas.
Vad som är spännande är att jag har träffat många män som ogillar Sex and the City, kanske inte lika innerligt som Odd Spångberg, men ändå ogillar det med ungefär samma argument. Det är fånigt. Eller töntigt. Eller sexfixerat. Eller liknande. Och jag tror inte att det säger så mycket om Sex and the City, men det säger en himla mycket om synen en har på de saker som är klassiskt kvinnliga.
För som så många andra kvinnor idag ägnar sig kvinnorna i Sex and the City åt att handla kläder som stämmer överens med säsongens hippa kollektioner, de dricker drinkar med sina tjejkompisar, och de pratar om killar och förhållanden, funderar över sin framtid på kärleksområdet och vårdar sina vänskapsrelationer noga. Det är inte dåliga tankar, det är inte dåliga ideal och det är inte fånigt. Men det värderas lägre än så mycket annat som förenas med typiskt manliga intressen. Samma aura av fånighet ligger inte kring att grilla, fixa med bilen/båten eller snacka om tjejer en lyckats ligga med.
Jag tycker att könsstereotyperna är dåliga, för jag vill att en ska kunna utvecklas utifrån den människa en är oavsett kön. Men en kan heller inte vara för naiv. Manliga och kvinnliga intressen och egenskaper, om än socialt skapade (vilket jag anser) finns och de kvinnliga är sämre ansedda än de manliga. Och det är därför män tycker Sex and the City är fånigt, för tjejgrejer är inte coolt.
Läs också om skolans mansdominerade litteraturkanon, och en av vår tids störst flickkulturer; Beliebers.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej, här kommenterar vi med respekt och utan härskartekniker tack!