en sorgsen krönika om alla de som inte förstår

Det är kväll, nästan natt, och det känns inte bra. 

Jag har varit med mina konfirmander idag, och vi har pratat om relationer, kärlek och sex. En del av passet är att vi delar upp oss, tjejer och killar, och låter tjejerna ställa fem frågor till killarna och tvärt om, sedan besvarar vi dem och läser högt upp svaren för alla.

Det är en bra övning. Både rolig och spännande när en är fjorton år. Vi sitter i en ring, kanske 30 tjejer. De yngsta har inte fyllt fjorton än. Alla går i åttan i högstadiet. Efter mycket om och men har vi formulerat fem frågor, ett sändebud från killarna har redan varit och lämnat deras frågor hos oss, så jag tar dom och läser upp den första frågan. "På vilket sätt märker ni att vissa anser att killar är mer värda än tjejer?" Det är tyst i några sekunder, sen börjar alla prata rakt ut. Jag försöker hinna med att skriva.

För att män får högre lön, för att man säger "man", för att killar anses vara starka, coola och att bara vara kille är liksom coolt det räcker, för att man inte är cool som tjej om man inte är kompis med killarna eller att de tycker man är snygg. För att killar tar mycket plats, de pratar rakt ut i klassrummet och håller alltid på och slåss på gympan och att det är okej medan tjejer förväntas sitta ner snällt och om vi tar plats får vi skäll av läraren, och om vi är bra på gympan säger alla att vi är bra "för att vara tjejer". 

För att killar är chefer och ledare inom politik.

För att vi måste sminka oss och ha långt hår och tajta kläder och högklackade skor.

För att om en kille är feminim så är han töntig, vilket vi tar som en enorm förolämpning och för att "fitta" och "pussy" är skällsord, för att personer blir uppmanade att get some balls eller om de är bra och starka så har de stake.

För att tjejer förväntas ta hand om och passa upp på killarna typ låna ut pennor om de glömt på lektionen eller hämta mer mjölk i matsalen.

Jag säger stopp sen. Jag är ledsen tjejer, vi hinner inte skriva mer vi måste hinna besvara de andra fyra frågorna också. De ser besvikna ut, jag avbröt dem innan alla ens hade hunnit säga något. Men en tjej räcker enträget upp handen ändå. Okej sista saken, säger jag och nickar mot henne.

För att det är tjejer som blir våldtagna.

Och nu ligger jag i sängen på kvällen och jag gråter och jag är så ledsen. Att jag blir förtryckt, utsatt för sexism, att min auktoritet blir ifrågasatt, att jag inte får ta samma plats som män på seminarier, det kan jag hantera. Jag kan hantera att vara rädd för att bli våldtagen. Att vara rädd, för statistiken säger att det är mycket större risk att en man i min närhet våldtar mig än en främling. Men att mina konfirmander upplever precis samma sak, det kan jag inte hantera. Så nu gråter jag.

Jag gråter inte av hjälplöshet, för jag vet att jag kämpar emot det här, varje dag, varje timme, varje minut. Men jag gråter för att det finns så många som påstår att feminismen har gått för långt, att allt bara är bluff och båg. Jag gråter över att människor som Marcus Birro får skriva om (sin missuppfattning) vad feminism är och göra sin röst hörd. Jag gråter eftersom Ulf Lundell för femton år sedan skrev det där brevet till Karolina Ramqvist.

Jag gråter för att det finns de som påstår att kvinnoförtrycket inte existerar. Jag undrar om de fortfarande skulle säga så om de fick sitta i en ring med 30 unga tjejer som överröstar varandra med exempel på hur de varje dag blir förtryckta, i detta jämställdhetens paradis; Sverige.

Ibland känns det förjävligt, men vi kommer ALDRIG sluta kämpa.

Ville bara förtydliga.

♀