belinda olsson, svt och om feminismen har gått för långt

Jag är 20 år gammal och har flyttat hemifrån, jag har tagit studenten och påbörjar snart min fjärde termin på Lunds universitet. Jag är ihop med någon som jag älskar så himla mycket, har varit med och startat Unga Feminister Lund för bara några dagar sedan. Då var jag så hoppfull, igår på en manifestation mot lagstiftningen kring våldtäkt var jag så hoppfull. Idag, sittandes i min partners soffa känner jag i all min livslycka en total stöt i magen. Jag vill inte leva i den här världen. Jag. Vill. Inte. Leva. I. Den. Här. Världen. Jag vill inte dö. Men i den här världen vill jag inte leva för jag stryps.

Feminist är inget en föds till. Feminist är inget som kräver något specifikt yttre. Feminism är ett medvetande, något en kan lära sig, något en förstår om en lyssnar på någon som kan det, något som uppstår när en inom ideologin lär av varandra. Ikväll, den 16 januari 2014, tänker jag att jag inte vill leva i den här världen eftersom jag efter att ha sett Belina Olssons program Fittstim – min kamp inser att antifeministerna jag ser på internet inte är några få sjukhuvuden, de är helt vanliga människor. Eftersom att Belinda Olssons program och den följande debatten i Debatt endast befäster alla de myter om feminismen som redan finns, och eftersom den lilla andel representativ feminism som kommer fram inte får något som helst rum utan tystas ner av personer som busschauffören – han som påstår att hen inte kan finnas eftersom människan inte kan gå emot naturen.

Eftersom jag inte vill dö, är mitt enda alternativ att leva i den här världen, och jag tänker göra mitt bästa för att förändra den under den korta tiden jag finns till. Jag vill upplysa om feminism.

Feminist är inget en föds till utan det är något en blir, när en inser hur världen ser ut. Det finns starka kvinnor som kämpar med näbbar och klor och blir politiker eller chefer, och det finns män mer än gärna stannar hemma med barnen. Men detta är individer. Vad feminismen talar om är strukturer. Övergripande sociala strukturer som sitter så fast i oss att vi inte kan upptäcka dem förrän någon annan synliggör dem för oss – därför är feminism något en blir.

Feminismen är ett medvetande om könsmaktsordningen. Män sitter på makten i den här världen. Män innehar politisk makt, ekonomiskt makt och fysisk makt. Kvinnor är rädda för män. Det har absolut ingenting med svaghet att göra, det handlar om socialisering. Kvinnor och män lär sig annorlunda från barnsben vilket leder till olika förväntningar och beteenden i livet. Detta är vetenskap. Det är så det är. Punkt.

Feminismen kräver inte ett specifikt yttre, vad feminismen kräver är att en ska ha frihet att få se ut precis som en vill. Det innebär att kvinnan inte ska behöva känna sig ful eller äcklig när hon inte har smink på sig. Det innebär att kvinnan ska kunna göra ett val, vill hon behålla sin kroppsbehåring eller inte? Och göra detta val utifrån sig själv och sin bekvämlighet utan att bli påverkad av omvärlden. Det innebär att kvinnan inte ska känna ett krav att se ut på ett visst sätt utan att hon ska kunna ha den kropp hon har och klä den som hon känner bekvämast.

Hen är ett fruktansvärt viktigt ord för feminsmen eftersom det öppnar en möjlighet till en annan värld, en värld där könsroller inte är styrande. Hen innebär neutralitet, och sopar bort alla förväntningar och förutfattade meningar en direkt får ifall en vet könet på den som författat en text en läser till exempel. För cis-personer (personer vars könsidentitet stämmer överens med sitt fysiska kön) blir hen inget problem, för personer som inte ingår i denna kategori blir däremot ett språk utan könlöst pronomen ett stort problem. Ett förtryckande och exkluderande språk helt enkelt.

Feminismen har ingen skyldighet att försöka inkludera människor som inte tror på feminismen. Alla kan förstå feminismens världssyn om de bara lyssnar, för könsmaktsordningen är inte en inbillning. Det är så världen ser ut. Feminismen kommer aldrig att ta avstånd ifrån denna uppfattning eller försöka inkludera människor som inte accepterar den synen. Det är som att organisationer för antirasism skulle förväntas inkludera rasister för att kunna nyansera sin debatt. Helt absurt kort och gott.

Feminismen blundar inte för verkligheten, och i verkligheten är kvinnor offer. Vi måste kunna tala om män som grupp och om kvinnor som grupp. Och om vi bortser från att män har ekonomisk och politisk makt så har de även fysisk makt. I Sverige anmäls 20 våldtäkter varje dag enligt BRÅ och det uppskattas vara en femtedel av de våldtäkter som begås. Det innebär 100 våldtäkter om dagen. Det innebär 36 500 våldtäkter om året. I Sverige. Kvinnor är offer som utsätts för fysiskt, ekonomiskt och politiskt förtryck varje dag. Det innebär inte att kvinnor som individer behöver vara det, men kvinnor som grupp förtrycks av män som grupp.

När SVT och Belinda Olsson ställer frågan om feminismen har gått för långt vill jag inte leva i den här världen längre. Jag kan leva i en värld där människor förtrycks, men förtrycket sakta bekämpas. Jag vill inte leva i en värld där den statligt finansierade tv-produktionen indirekt ifrågasätter förtryckets existens. För så länge feminismen existerar, innebär det att den behövs.

/Kusin F

människovärde kvinnovärde

Vi tror att varje människa på denna jord har ett eget värde. Ett värde som kommer med födseln och ett värde som är oberoende av prestation eller handlingar. I vår värld idag är det främst prestationer som räknas. Det är ett budskap som förmedlas i såväl traditionella julsånger (Rudolf med röda mulen slutar mobbas av de andra renarna när han gör något bra för tomten) som i invandrares försvarsbrev för sin rätt att vara i Sverige (en borde få vara trygg här vare sig en bidrar till sjukvården eller vårdas i den). Vi ogillar det skarpt.

Men något som är ännu värre än att bedömas utifrån prestation, vad en åstadkommer, är att dömas utefter hur en ser ut. Det blir framförallt kvinnor.

Har suttit med min mor och slökollat jultv. Slogs av hur alla reklamens kvinnor är unga, smala, snygga och följer vithetsnormer. Samma sak gäller inte för män; de är tjocka, de är gamla, de är muslimer. Männen får vara med för att de gör något bra, de presterar. Kvinnorna får vara med om de presterar och är snygga. Eventuellt räcker det att vara tillräckligt snygg, det i sig verkar räknas som en prestation.

Och hur ofta får en inte höra att som kvinna kan en bara visa lite klyfta så slipper en ur vilket trubbel som helst? Eller blinka lite med ögonfransarna så får en några procents rea?

Jag misstänker att detta är den sexuella makt (snygga) kvinnor ibland påstås ha över män. Vi vet inte om det är så mycket en sexuell makt som det är ett nedvärderande av kvinnans intelligens, prestation och människorvärde.

så skadade är vi av patriarkatet

Vart vi än går stöter vi på sexistiska bilder. Bikinimodeller i H&M:s skyltfönster, "skojiga" bilder på 9gag om att killar är si och tjejer så, för att inte tala om alla pinnsmala skyltdockor. Det går inte att värja sig. Bilderna dyker upp överallt, i alla sammanhang. Vi har blivit så vana vid dem att vi inte ens reflekterar över dem längre.

I filmen Hungerspelen, baserad på en bok med samma namn av Suzanne Collins, blir vi chockerade när Effie Trinket kliver in i det fattiga Distrikt 12 iförd den här dressen:

Samtidigt glömmer vi bort vilka kläder kvinnliga artister bär sig idag. Ingen reagerar på en outfit som den här:

Eller som den här:

Ingen tycker att dessa kläder är konstiga. Ingen stannar upp och tänker: "hallå, varför har tjejen inga byxor på sig?" Vi är så vana vid bilder som dessa att vi har blivit avtrubbade. Vi ser inte ens sexismen längre. Så skadade är vi av patriarkatet.

Vi måste börja uppmärksamma sådant här. Vi måste ifrågasätta varför kvinnliga artister förväntas framträda i små baddräkter. Vi måste förstå att detta är minst lika sjukt som Effie Trinkets klänningar. 

reklam och kvinnoideal

Ett extremt bra videoklipp om hur reklam påverkar vår syn av skönhet, perfektion och sexualitet:

en är inte svag för att en sminkar sig

I förra inlägget skriver vi om varför kvinnor sminkar sig. Vi tycker att det är viktigt att poängtera att smink inte har någonting med svaghet att göra. En ska aldrig behöva känna skam eller skuld över att bära smink.

I vårt samhälle bombarderas vi av reklambilder av unga, smala kvinnor med perfekt hy. Vilket kön vi än tillhör påverkas vi av dessa bilder, för även om reklamen inte hamnar överst i våra medvetanden fastnar den ändå någonstans. Vi har t.ex. mycket lättare att känna igen reklam vi stött på förut (källa). Reklambilder är designade för att inge oss en känsla av lycka för att vi ska få positiva associationer med produkten som säljs. Det faller sig därför naturligt att vi då också får positiva associationer med tjejen som poserar i bikinin/jeansen/trosorna/whatever. Reklambilderna blir till ideal.

Före och efter retuschering.

Grejen är den att dessa ideal inte är uppnåbara. Idag är alla reklambilder retuscherade till oigenkännlighet. Even the girl in the ad doesn't look like the girl in the ad. Vi kommer aldrig nå upp till dessa ideal, men vi fortsätter försöka. Och det är inget konstigt med det.

För som tjej får en ständigt höra saker som "Vad fin/söt/snygg du är!". Alla dessa komplimanger, hur välmenade de än må vara, är recensioner av tjejen i fråga. Hennes värde bestäms utifrån hur hon ser ut. Självklart vill hon ha ett högt värde och självklart vill hon nå upp till idealen - alltså sminkar hon sig. Inte för att hon är svag.

En bra jämförelse är kläder. Vi föds inte med en vilja att skyla oss - det är samhället som lär oss att vi inte ska gå nakna. Att bära kläder är alltså en norm, precis som det är en norm för kvinnor att sminka sig. Är en svag bara för att en underkastar sig normen och inte går naken? Nej, precis som kvinnor inte är svaga för att de sminkar sig.

om smink och att behaga

I ett väldigt på inlägg som publicerade för ett tag sedan på en väldigt bra blogg står det om sminkets historia. Här bevisas att smink historiskt sätt inte varit en könsfråga utan har handlat om klass, makt och social status. Både män och kvinnor har sminkat sig i alla tider, och det är först i modern tid smink blivit en kvinnosak. Att kvinnor sminkar sig beror alltså inte på någon biologisk faktor.

Så varför sminkar vi oss då, om det inte är någonting vi föds med? Jo, eftersom det finns en norm i vårt samhälle som talar om för oss att vi ska vara fina att titta på. Att vi ska behaga vår omgivning. Och eftersom kvinnor är objekt i det patriarkala samhället, d.v.s. kvinnor betraktas som männens ägodelar, är det också kvinnor som berörs av denna norm.

Många som sminkar sig gör det ju dock inte för sin omgivnings skull utan för att känna sig bekväma i sig själva. Det är svårt att bryta mot normer och därför är det också svårt för kvinnor att gå osminkade. Därför är det helt naturligt att vilja sminka sig för sin egen skull. Men bakomliggande anledningen till att många kvinnor känner sig obekväma utan smink är just för att de inte känner sig tillräckligt fina - att de inte behagar omgivningen. På så sätt kommer smink alltid handla om att behaga.

Läs också: En är inte svag för att en sminkar sig