belinda olsson, svt och om feminismen har gått för långt

Jag är 20 år gammal och har flyttat hemifrån, jag har tagit studenten och påbörjar snart min fjärde termin på Lunds universitet. Jag är ihop med någon som jag älskar så himla mycket, har varit med och startat Unga Feminister Lund för bara några dagar sedan. Då var jag så hoppfull, igår på en manifestation mot lagstiftningen kring våldtäkt var jag så hoppfull. Idag, sittandes i min partners soffa känner jag i all min livslycka en total stöt i magen. Jag vill inte leva i den här världen. Jag. Vill. Inte. Leva. I. Den. Här. Världen. Jag vill inte dö. Men i den här världen vill jag inte leva för jag stryps.

Feminist är inget en föds till. Feminist är inget som kräver något specifikt yttre. Feminism är ett medvetande, något en kan lära sig, något en förstår om en lyssnar på någon som kan det, något som uppstår när en inom ideologin lär av varandra. Ikväll, den 16 januari 2014, tänker jag att jag inte vill leva i den här världen eftersom jag efter att ha sett Belina Olssons program Fittstim – min kamp inser att antifeministerna jag ser på internet inte är några få sjukhuvuden, de är helt vanliga människor. Eftersom att Belinda Olssons program och den följande debatten i Debatt endast befäster alla de myter om feminismen som redan finns, och eftersom den lilla andel representativ feminism som kommer fram inte får något som helst rum utan tystas ner av personer som busschauffören – han som påstår att hen inte kan finnas eftersom människan inte kan gå emot naturen.

Eftersom jag inte vill dö, är mitt enda alternativ att leva i den här världen, och jag tänker göra mitt bästa för att förändra den under den korta tiden jag finns till. Jag vill upplysa om feminism.

Feminist är inget en föds till utan det är något en blir, när en inser hur världen ser ut. Det finns starka kvinnor som kämpar med näbbar och klor och blir politiker eller chefer, och det finns män mer än gärna stannar hemma med barnen. Men detta är individer. Vad feminismen talar om är strukturer. Övergripande sociala strukturer som sitter så fast i oss att vi inte kan upptäcka dem förrän någon annan synliggör dem för oss – därför är feminism något en blir.

Feminismen är ett medvetande om könsmaktsordningen. Män sitter på makten i den här världen. Män innehar politisk makt, ekonomiskt makt och fysisk makt. Kvinnor är rädda för män. Det har absolut ingenting med svaghet att göra, det handlar om socialisering. Kvinnor och män lär sig annorlunda från barnsben vilket leder till olika förväntningar och beteenden i livet. Detta är vetenskap. Det är så det är. Punkt.

Feminismen kräver inte ett specifikt yttre, vad feminismen kräver är att en ska ha frihet att få se ut precis som en vill. Det innebär att kvinnan inte ska behöva känna sig ful eller äcklig när hon inte har smink på sig. Det innebär att kvinnan ska kunna göra ett val, vill hon behålla sin kroppsbehåring eller inte? Och göra detta val utifrån sig själv och sin bekvämlighet utan att bli påverkad av omvärlden. Det innebär att kvinnan inte ska känna ett krav att se ut på ett visst sätt utan att hon ska kunna ha den kropp hon har och klä den som hon känner bekvämast.

Hen är ett fruktansvärt viktigt ord för feminsmen eftersom det öppnar en möjlighet till en annan värld, en värld där könsroller inte är styrande. Hen innebär neutralitet, och sopar bort alla förväntningar och förutfattade meningar en direkt får ifall en vet könet på den som författat en text en läser till exempel. För cis-personer (personer vars könsidentitet stämmer överens med sitt fysiska kön) blir hen inget problem, för personer som inte ingår i denna kategori blir däremot ett språk utan könlöst pronomen ett stort problem. Ett förtryckande och exkluderande språk helt enkelt.

Feminismen har ingen skyldighet att försöka inkludera människor som inte tror på feminismen. Alla kan förstå feminismens världssyn om de bara lyssnar, för könsmaktsordningen är inte en inbillning. Det är så världen ser ut. Feminismen kommer aldrig att ta avstånd ifrån denna uppfattning eller försöka inkludera människor som inte accepterar den synen. Det är som att organisationer för antirasism skulle förväntas inkludera rasister för att kunna nyansera sin debatt. Helt absurt kort och gott.

Feminismen blundar inte för verkligheten, och i verkligheten är kvinnor offer. Vi måste kunna tala om män som grupp och om kvinnor som grupp. Och om vi bortser från att män har ekonomisk och politisk makt så har de även fysisk makt. I Sverige anmäls 20 våldtäkter varje dag enligt BRÅ och det uppskattas vara en femtedel av de våldtäkter som begås. Det innebär 100 våldtäkter om dagen. Det innebär 36 500 våldtäkter om året. I Sverige. Kvinnor är offer som utsätts för fysiskt, ekonomiskt och politiskt förtryck varje dag. Det innebär inte att kvinnor som individer behöver vara det, men kvinnor som grupp förtrycks av män som grupp.

När SVT och Belinda Olsson ställer frågan om feminismen har gått för långt vill jag inte leva i den här världen längre. Jag kan leva i en värld där människor förtrycks, men förtrycket sakta bekämpas. Jag vill inte leva i en värld där den statligt finansierade tv-produktionen indirekt ifrågasätter förtryckets existens. För så länge feminismen existerar, innebär det att den behövs.

/Kusin F