Jag är så himla arg just nu. Förlåt men var bara tvungen att säga att jag är så himla arg, så att ni eventuellt ursäktar en kommande rörig text (och en arg rubrik som jag just nu hånler nöjt på grund av).
Efter att ha läst Blondinbellas inlägg med Sex and the City som jag på sätt och vis kan ställa upp på (jag gillar inte att så många romantiska filmer går ut på att tjejen finner en dålig man men som till slut ger upp sina dåliga sidor för han älskar henne så mycket, speciellt inte när det finns en bra man till hands på samma gång) så gick jag in på hennes mans, Odds, blogg och läste vad han skrev om Sex and the (shit) city (som han kallar det). Och det var då jag blev sådär himla himla arg.
Jag älskar Sex and the City, den tv-serie jag sett absolut mest på. Har hela skokartongsboxen och den har fallit itu helt. Sex and the City handlar om fyra kvinnor och deras vänskap och deras individuella jakt på kärlek (eventuellt den perfekta sexpartnern om vi talar om Samatha.) och därför tycker jag inte att en kan klandra dem för att inte blanda in politik, jobb eller relation till tidigare familj. De fyra karaktärerna är självständiga, starka kvinnor. Miranda är advokat och blir under seriens gång delägare i firman hon jobbar för. Samantha äger sin egen (mycket framgångsrika) pr-byrå. Charlotte är chef på galleriet där hon jobbar (hon ger visserligen upp sitt jobb när hon gifter sig med Trey men det är verkligen inte en självklarhet utan något som hennes vänner ifrågasätter). Carrie är en av New Yorks mest lästa kolumnister och får sina krönikor ihopsatta till en hel bok.
Odd skriver såhär:
Jag har tidigare lagt näsan i blöt när det kommer till feminism, och att jag anser att alla är sin egen lyckas smed och det håller jag fast vid. Däremot så känner jag att denna skitserie är den direkta motsatsen, små gulliga drinkar ska drickas, värdelösa frågeställningar kommer från den så lätt trippande lilla huvudkaraktären ”Carrie”. Är det serien eller Odd som förminskar kvinnorna? Om han får deras liv till att dricka gulliga drinkar och trippa runt, är det han som står för förminskandet, speciellt när han skriver det med en öppen åsikt om att det är värdelöst att dricka drinkar och trippa runt.
Festandet är en stor del i vännernas liv. De går ut tillsammans i sina nya kläder, intresset för mode är stort, och dricker dyra (gulliga?) drinkar, eftersom de tycker det är ett kul sätt att umgås på, och blir bjudna till massa event och nyöppnade ställen som de går till eftersom de är sociala och älskar att träffa nya människor. VAD ÄR DET SOM ÄR FEL MED DET?
Ja, det är ett ideal som många tjejer vill leva upp till. Dyra, högklackade skor och cosmopolitans vid en bardisk och ja, det är ett ideal som inte alla kan leva upp till. Men för de vars verklighet ser ut såhär, eller för de som vill se på satc för att åtminstone få uppleva sin dröm fiktivt via tv måste få göra det. Det är riktiga drömmar det med.
Typiskt kvinnliga serier möter den här kritiken hela hela tiden? Illa dold i omsorg om oss kvinnor. "En serie uppbyggd med ett mål, att förminska och göra kvinnor små och fragila. Så skriver Odd. Men det är han som förminskar kvinnorna i serien när han säger att de är små och fragila. Varför är de små och fragila? För att de vill ha ett förhållande? Vill inte väldigt många människor det? För att de blir ledsna när deras partner gör slut med dem? Blir inte typ alla det? Personligen tycker jag att Sex and the City är en av dessa serier som lyckas porträttera hur en som kvinna kan känna sig i striden mellan att vara självständig samtidigt som en är i ett förhållande. För lets face it - precis som en blir beroende av sina närmsta vänner och sina närmsta släktingar blir en beroende av en person en har ett förhållande med.
Här följer lite svar på tal till Odds djupa fantastiska analys av SATC:
Ett avsnitt där ”Carrie” var otrogen och hade sex med sin fd pojkvän, som numera är gift.
Carrie funderade långt och djupt på det här med sanning… Är det verkligen bäst att vara ärlig, eller är ärligheten bara en myt”? Det enda jag kan replikera mig är att undra vad det här är för skit. Varför skulle något annat än att vara ärlig i sin relation vara någon lösning? Oansvarigt, barnsligt och vidrigt är det.
Jag tror nästan han skojar. Är Sex and the City den första serie/film han sett som ger en romantiserad bild av otrohet så har han sett ett enormt smalt utbud av tv. Jag tycker att Satc är ärligt. Dethär är ärliga tankar kring otrohet. Varför kan hon inte få tänka dem? Varför måste det vara en moralkaka? (kan ju tillägga att hela hennes värld rasar ihop sen när affären väl tar slut och hon erkänner för Aidan, så hon får sitt straff trots allt).
”Maybe all men are a drug. Sometimes they bring you down, and sometimes, like now, they get you so high.” Återigen, det är någon annan som får dig att må eller känna på ett visst sätt, inte din egen grundperson.
Men människor får en ju att känna på olika sätt? Varför behöver det vara fel. Vissa har en dålig inverkar på ens liv, andra en euforisk. Odd om du inte har känt att din Blondinbella någonsin gett dig ett lyckorus som nästan känns droglikt så är jag rädd att du kanske inte är så kär i din fru :(
”Women are for friendship. Men are for fucking” ~ Samantha
Ännu ett tecken på sexbestarna till män som finns i världen. Eller min tolkning, ett vidrigt tafatt jävla försök att ”återta” sexualiteten…
Samantha ligger med precis de hon vill, på precis sina villkor och hon har valt bort män för kärleksrelationer eftersom hon tycker att det är krångligt. Hon tar sin sexualitet och gör precis vad hon vill med den. Och ärligt, "men are for fucking" indikerar på att det är hon som knullar dom, inte tvärtom, så kopplingen till att män är sexbestar är bara... dum?
”There isn’t enough wall space in New York City to hang all of my exes. Let me tell you, a lot of them were hung.” ~ Samantha. Sen när blev det glammigt att ha legat runt med så många att NYC inte räcker till? Det är inte coolt för varken killar eller tjejer…. Jag tror inte att det finns någon som tycker att det är sunt att ha haft sex med 10 000 personer eller vad som nu krävs för att inte klara ovanstående….
Vadå det är inte coolt? Precis som jag skrev ovan, Samantha ligger inte för någon annans skull än sin egen. Snacka om att motarbeta den sexuella frihet en kvinna kan känna av att se Sex and the City. Jag kan tycka det ger en skev bild när kvinnorna kommer direkt när de får en snopp i sig, men det är fortfarande sex på lika villkor, sex där de har makt över sin egen kropp och över situationen och i Samanthas fall, ofta själv är den som raggat upp männen. Något som kan vara svårt eftersom vårt samhälle ännu är fast i att mannen ska ta första steget och att när en kvinna gör det är det en akt av desperation.
“The longer I sat at that table, the more alone I felt. And it really hit me: I am 35 and alone!” ~ Carrie
Ja återigen, en kvinnas största mardröm är att vara singel när man är 35…ELLER!? Det är väl lika individuellt som det finns människor på jorden….
Grejen är ju att ja, det är typ det. Kvinnor har en enorm press att inom fertil ålder hitta en stabil partner som kan vara far och man. Kan inte rädslan för att vara ensam få tas upp? Eller ska en känna sig onormal av att vara rädd för ensamheten? Jag tycker det är synd att det är så. Men är jag ensam och barnlös när jag är 35. Då kommer jag nog titta på Sex and the City och känna precis som Carrie här. Minus alla skor.
Sex and the City är en serie som i all sin glamour och extravagans är ärlig. Det handlar om sånt som är centralt i väldigt många kvinnors liv. Jakten på kärleken är i Sex and the City nyanserad. Alla fyra vännerna pendlar mellan hoppfulla till cyniska, från att tro på karma till att tro på ödet till att inte tro på någonting. Jag önskar att verkligheten inte såg ut som den gör, men nu gör den det. Och samtidigt som vi kämpar för ett annorlunda samhälle, måste någon kanal också få visa något vi kan känna igen oss i som porträtterar våra verkliga rädslor, känslor och krafter.
Här har ni det vedervärdiga inlägget i sin helhet.
/Kusin F