bechdel-testet

Ett fenomen som vi ofta nämner här på bloggen är Bechdel-testet. Eftersom alla kanske inte är bekanta med uttrycket har jag nu tänkt förklara vad som menas med det.

Bechdel-testet kommer från den tecknade serien Dykes to Watch Out For som skapades av Alison Bechdel (därav namnet). I ett serieavsnitt berättar en karaktär för sin kompis att hon bara ser filmer som uppfyller tre krav: 1) det ska finnas två kvinnor i filmen som, 2) pratar med varandra om, 3) något annat än en man. Dessa kriterier spred sig sedan och blev det som kommit att kallas Bechdel-testet.

Det är faktiskt förvånansvärt många filmer som inte klarar testet. Här är några exempel:

• Avatar
• The Avengers
• The Dark Knight Rises
• Harry Potter och dödsrelikerna del 2
• Sagan om ringen-trilogin
• Star Wars-trilogin
• Tillbaka till framtiden

Varför är det då så problematiskt att kvinnliga karaktärer bara pratar om män? Jo, eftersom kvinnor på så sätt bara blir ett komplement till männen. De tillåts inte dela egna tankar, känslor och idéer med varandra utan finns bara till för att belysa de manliga karaktärerna. Kvinnorna definieras alltså bara utifrån sin relation männen. Detta sker inte bara i filmer utan också på riktigt. Här har ni ett konkret exempel.

Dock är Bechdel ingen garanti för att slippa klassiska könsroller, lika lite som filmer som inte klarar testet bara innehåller löjliga kvinnokaraktärer. För några dagar sedan såg jag skräpfilmen Freddy vs. Jason där en tjej diskuterar med sin tjejkompis ifall hon borde operera näsan. Filmen klarar alltså Bechdel-testet, även om det är i princip den enda gången två kvinnor pratar om något annat än en man.

Trots detta tycker jag ändå Bechdel-testet är användbart. Det kan vara bra för att visa hur kvinnor generellt sett framställs i olika filmer och hur en porträtterar tjejers relation till varandra. Vårt eget samhälle speglas ju alltid i den kultur som skapas. Inte på så sätt att kvinnor inte pratar om annat än män (för det är ju verkligen inte sant), utan att det är det vi föreställer oss att kvinnor ska prata om. Bechdel belyser alltså inte bara ojämlikheter i filmer utan också ojämlikheter i vårt samhälle.

/Kusin A

(Källor finns här och här.)

serietips: fröken frimans krig

Vi vill passa på att tipsa om en tv-serie som går på SVT nu under jul- och nyårshelgen: Fröken Frimans krig. Det är en dramaserie i tre delar som handlar om klass- och kvinnokamp i början av 1900-talet. Jag såg första delen och var fast efter bara några minuter. Andra avsnittet går ikväll på SVT1 klockan 21.00 och första avsnittet finns att titta på här!

/Kusin A

att definieras utifrån sin relation till män

Jag har alltid funderat över att det är märkligt att män alltid kallas "mr" oberoende av civilstånd medan kvinnor benämns som "miss" och sedan "mrs". Igår kom jag på varför det skaver i mig av dessa benämningar. Kvinnan benämns inte utifrån sig själv och vem hon är utan från hennes relation till män. Herregud att det ska vara så svårt att låta kvinnor få vara en egen person...

the hobbit och könsfördelningen

För en vecka sedan var vi och såg den andra Hobbitfilmen, Smaugs ödemark. Båda två var överens om att filmen var mest skräp och lite skratt, men det är inte det det ska handla om nu. Jag hade tänkt titta närmre på karaktären Tauriel och könsfördelningen i filmen.

För er som inte har sett filmen så är Tauriel en ung alvkrigare som är bosatt i Mörkmården, där även Legolas bor. Hon finns inte med i orginalberättelsen av J.R.R. Tolkien, utan är alltså ett påhitt av filmskaparna. Vad som är positivt är att hon slåss minst lika mycket som Legolas, vilket ändå bör uppmärksammas. Samtidigt är hon den enda viktiga karaktären i filmen som är en kvinna.

I boken finns det inte en enda kvinnlig hjälte. Enligt Peter Jackson var detta anledningen till att Tauriel fick en så pass stor roll i filmen. Det har också diskuterats att göra om karaktären bågskytten Bard till kvinna, men detta blev inte av. Peter Jackson menar att det skulle vara att gå över gränsen med vad en kan ändra i filmen. "Att skriva in en ny karaktär är renare än att ändra på en ikon som Bard", som han sa. [källa]

Jag undrar: varför skulle det inte gå att göra om Bard till kvinna? De har redan bakat om 250 sidors bok till nästan nio timmar film och ändrat om tusen andra saker. Ifall Thorin och Bilbo kan klättra ned ur granarna i första filmen, varför kan inte Bard vara en kvinna? Ifall Kili kan bli dödssjuk och kär i en alv, varför kan inte Bard vara en kvinna?

Istället lade de alltså till en helt ny karaktär, för tydligen kan en ikon inte vara en kvinna. Och även om Tauriel slåss mot orcher så känns det som om hon främst tjänar syftet att vara en del av en kärlekstriangel. Bara en så liten sak som att Tauriel står bakom Legolas på filmaffischen när hon faktiskt har fler repliker säger en hel del.

Vi är båda två överens om att de gott kunde ha gjort hälften av dvärgarna till kvinnor. För ärligt talat, att lägga till en kvinnlig hjälte när det finns tjugo manliga är inte att göra en berättelse jämt könsfördelad.

Som avslutning kan tilläggas att filmen inte klarar Bechdel-testet. Är ni sugna på att se film på bio rekommenderar vi Catching Fire istället.

/Kusin A

alla är fotografer?

Det har blivit en liten debatt, den dog ganska snabbt ut, kring Johan Rheborg och Henrik Schyfferts program "Alla är fotografer" och speciellt kring programmet där Johan Rheborg fotograferade sin dotter iklädd korta shorts och bh.

Första avsnittet överraskar, de två gubbarna blir coachade av två kvinnliga fotografer. Ja, det är överraskande då den svenska fotografbranschen består av 83% män. Men sedan kommer det avklädda avsnittet. De genusmedvetna rasar. Johan Rheborg och Sigge Eklund (redaktör och manusförfattare av programmet rasar tillbaka).

Läs Linnea Petterssons artikel i Expressen här. Eller Genusfotografens analyserande inlägg här.

Och såhär förklarade sig Rheborg på twitter:

Jag tror säkert att det finns en anledning till att Johan Rheborg ville att Josefin skulle ta av sig tröjan av en personlig anledning, han säger i programmet att han vill att hennes tatuering ska synas. Den kanske är betydelsefull? Men varför kan de inte ta upp denna historia? Varför klär de bara av henne utan vidare kommentar? Hon fotograferas inte i någon speciellt sexualiserande pose men faktumet att hon klär av sig kvarstår som ett problem så länge det inte diskuteras i programmet. 

Sigge Eklund blev arg på twitter:

Tycker det är fruktansvärt att Eklund är så trångsynt och inte har förmågan att förstå kritiken programmet ges.

Så länge vi som tittare inte får veta den djupa historien bakom den avklädda bilden kommer den för oss vara endast en bild på ytterligare en avklädd tjej. Här kan ni förresten se bilden.
/Kusin F

en jullista

På julen gör många sådant de vanligtvis inte har tid med, till exempel att läsa böcker och se filmer. Jag har därför en förfrågan till alla där ute: försök kvotera in kvinnor i ert kulturdeltagande under julen! Män dominerar överallt inom kulturen, och det kan kännas svårt att hitta verk av kvinnor en tycker om. Men tro mig, det finns hur mycket som helst att välja på bara en har ögonen öppna. Här kommer några tips:

Att se: Thelma and Louise, en road movie om två kvinnor på flykt från polisen. En av mina absoluta favoritfilmer som klarar Bechdel-testet flera gånger om.
Att läsa: Valfri novell av Alice Munro, detta årets nobelpristagare.
Blogginlägg: Ja, då vore det omvänd sexism av Hej Blekk. Ett otroligt bra inlägg som vänder på könsrollerna utan att göra det på ett förlöjligande sätt.
Att lyssna på: Girl With One Eye - Florence + The Machine. Lyssna här:

/kusin A

Läs också: Mäns dominans inom kulturen och Kvoteringskultur

fina kommentarer en får som feminist

En av mina favoritbloggare (Flora) har idag skrivit ett inlägg om Kalle Ankas jul och påpekat att endast 10% av karaktärerna är kvinnor och att de 10% dessutom är extremt homogena (väna, vackra och tillbakadragna (precis enligt mallen för kvinnlighet på film alltså)).

Genast vaknar kommentarsfältet till liv. Hon lägger fram feministiska åsikter och kritiserar dessutom något som verkar vara heligt i Sverige (vi vet ju hur fruktansvärt kränkt befolkningen blev av att rasism plockades bort ur vårt "kulturarv" förra året) så det är klart att det blir ramaskri. Här är tre typkommentarer som feminister får höra hela tiden om de uttalar sig offentligt.

Att en inte ska ta saker på allvar. Men vi tycker inte det är roligt, det kan ni läsa om här och här, vad t.ex. våldtäktsskämt gör med oss. Och glimten i ögat? Jag tycker inte att det ens med glimten i ögat är kul att bli objektifierad, passiviserad och sexualiserad. Jag är så jävla trött på det.

 Det är inte på riktigt - skärp er. Men det är ju en avbild av vår verklighet? Är inte essensen av Disney att de ska leverera en sensmoral? Sensmoralen att jag ska sitta på en stol och sjunga vackert, skratta vackert och vara lycklig medan män gör sig lustiga för min skull?

Kom på något bättre, prata om något viktigt istället. För det första tycker jag att det är viktigt att jag och alla andra kvinnor ska få utvecklas som människor och betraktas som människor inte utifrån sin kvinnokropp och även att 50% av platserna i kultur som t.ex. film representeras av kvinnor.

För det andra är dethär en så löjeväckande argumentation. Vadå prata om något viktigare? Det kan en ju säga om allt. Om barnen får skolmat som inte innehåller några näringsämnen - tänk på barnen i Afrika som svälter prata om dom istället. Eller att slussen i Stockholm ska bygga om helt för att den håller på att sjunka, det verkar dumt jag tycker vi ska fokusera på något viktigt istället - att hela Nederländerna håller på att sjunka! (ni fattar...)

"Ingen" orkar inte diskutera så lägg ner. "Ingen" bryr sig om dethär, prata om något annat. Jag behöver egentligen inte diskutera med någon. Det enda jag behöver göra är motstånd. Motstånd mot all sexism och allt förtryck jag ser och utsätts för. Jag vill inte diskutera huruvida Kalle Anka är dåligt ur genussynpunkt, jag vill påpeka det, berätta det, och göra motstånd. Det behövs ingen diskussion.

Och detta ständiga tolkningsföreträde. Alltid, alltid, alltid säger de åt en vad en ska tycka, tänka, göra. Du ska prata om något annat, säger de. Sluta kriga för dethär. Varför tror de att de kan säga åt oss vad vi ska göra? Varför skulle de kunna säga till oss vad som var viktigt? 

Motståndet som feminister möter, när de påpekar självklarheter som alla kan se; som att Kalle Anka består av 90% män och 10% är helt galet. Det är nästan skrattretande, mönstret är så tydligt; kvinnor som lyfter fram hur och när de blir förtryckta och sedan kommer män och förolämpar dem, säger att de har fel prioriteringar och är allmänt otrevliga. Det är kvinnoförtrycket i komprimerad, lättläst form.

Har feminismen spårat ur?

Här är den återigen, min absoluta favoritfråga. Debattämne. "Har feminismen/jämställdheten spårat ur/gått för långt?" Denhär typen av frågeställning är så problematisk på så många sätt.

För det första vill jag bara skrika med min starkaste röst "NEJ" och därefter hänvisa till mitt inlägg där jag berättade om mina konfirmanders erfarenhet av kvinnoförtryck. Men det räcker inte. Jag vill också berätta varför denhär frågeställningen är så himla problematisk.

Genom att delta i debatter med rubriker som denna så ställer en upp på motståndarens villkor. "Har feminismen spårat ur?" är inte en neutral frågeställning. Det är en fråga som direkt leder tankarna till den stereotypa radikala feministen som har massa hår under armarna och spottar på alla män hon möter och hatar andra kvinnor ifall de sminkar sig. Det är en fråga som kräver en förklaring av feministerna.

Svara jag "nej" på frågan räcker det inte. Varför? Kommer folk fråga. Jag kommer att behöva argumentera och försvara mig. Kanske kommer jag till och med behöva förklara att jag är inte "sån". Sån som hatar män och kvinnliga kvinnor.

Jag blir fruktansvärt besviken på SVT. Detta är inte en neutral frågeställning. Det är en frågeställning på jämställdisters och antifeministers villkor. 

/kusin F

Läs också: Har feminismen gått för långt?

abort är en kvinnlig rättighet, inte en rätt till liv

Sverige har en abortlag som trädde i kraft 1975. Alla kvinnor i Sverige (oavsett medborgarskap eller om en bor här) har rätt till abort, och talar en inte svenska har en rätt att få en tolk med sig. Inga skäl till aborten behöver ges. Detta gäller fram till 18e graviditetsveckans slut.

Mellan vecka 19-22 kan abort beviljas av Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen av synnerliga skäl; oftast om en är väldigt ung, har alkohol- eller drogmissbruk, blivit våldtagen, eller av medicinska skäl (hos mamman eller fostret). Efter vecka 22 anses fostret kunna leva utanför livmodern, men bedöms det inte kunna det så kan en abort fortfarande beviljas.

Abort måste göras av läkare på godkända vårdinrättningar och alla kvinnokliniker i Sverige är skyldiga att erbjuda abortvård. Stödsamtal med kurator eller psykolog ska alltid erbjudas både innan och efter aborten.

Jag tycker det är en bra abortlag, speciellt i förhållande till resten av Europa (men skulle gärna se att kvinnan kan göra abort när som helst under graviditeten). Det etiska i frågan, kring när och hur en borde se till fostrets rätt att leva blir sekundär i och med att det är en könsfråga. Eftersom endast kvinnor blir gravida är det kvinnor som är utsatta i situationen oönskad graviditet. En snäv abortlag gör drabbar endast kvinnor, männen kan ju dra sig ur ett oönskat faderskap ganska enkelt. Hade båda könen kunnat bli gravida hade frågan sett helt annorlunda ut eftersom det blivit ett gemensamt mänskligt ansvar. Nu blir det dock en fråga om att inskränka kvinnans rättighet till att bestämma över när hon ska få reproducera. Hon får efter vecka 22  inte bestämma över sin egen kropp.

Vill också påpeka att enligt svensk lagstiftning har foster inga juridiska rättigheter, de har ingen arvsrätt och de är inte svenska medborgare, det räknas heller inte som dubbelmord ifall en mördar en gravid kvinna och fostret också dör. Men enligt abortlagen (som också är svensk lagstiftning) har fostret en rätt att födas om den är levnadsduglig efter 22 veckor, då det är 18 veckor kvar av graviditeten.

Jag tycker att det bästa med Sveriges abortlag är att alla kvinnor i Sverige får göra abort och att inga skäl måste anges, åtminstone fram till vecka 18.

/Kusin F

källa: 1177 - vårdguiden

justin bieber och flickhysterin

Jag är en stenhård Belieber.
Jag älskar Justin Bieber.
Och om det är något som gör mig surare än att han har knarkat, är emot abort eller eventuellt har köpt sex är det hur fruktansvärt utsatta och nerklankade typiska flickkulturer som Beliebers blir.

När Bieber var i Sverige hånades fansen för att de väntade utanför hans hotell, de skrattades åt via practical jokes som killarna som låtsades vara Bieber tillexempel. De kallades för desperata och hysteriska. Tjejerna som köade under måndagen (till och med ända från torsdagen ansågs korkade (det var ju april och kallt) och oansvariga (det var ju skoldag)). Att tjejerna svimmade underkonserten målades också upp som något svagt. Fånigt. Töntigt. Det var som om alla utifrån undrade hur tjejerna kunde sjunka så lågt för att få se en snubbe som aldrig kommer att bry sig om dem ändå?

Jag vill nu påpeka att de ungar (främst pojkar) som väntade vid hotellet när Messi kom till Sverige aldrig  ansågs som töntiga. Endast hängivna. De vuxna män som köade i dagar till Bruce Springsteen skrevs om i tidningen som lojala och häftiga, hans mest hängivna fans! Personer som skadas under konserter brukar berättas om med allvar och problem som för många personer på ståplats brukar diskuteras? Och practical jokes som får folk att skrika, gråta och hyperventilera brukar väl snarare moraliseras kring än kollektivt asgarva åt?

Jag vill även försvara mig själv och denna utpräglade tjejkultur och berätta för alla tvivlare och oförstående människor därute att "hysterin" är fullkomligt legitim. Beliebers har följt denna persons varenda steg i kanske 3, 4 eller 5 år. Han har aldrig varit i Sverige och nu var han det. Klart en blir hysterisk. De bryr sig. Att svimma under en konsert efter att ha köat en hel dag och haft dålig tillgång till att sitta ned, få vatten eller ens få kissa och sen pressas ihop av 3000 människor är väl inte så konstigt?

Tjejer bryr sig. De är engagerade. Justin Bieber inspirerar många unga tjejer med sitt budskap om att allt är möjligt och att de är fina, underbara och vackra just som de är. Även om jag inte håller med om att allt är möjligt och även om jag föraktar att en man ska behöva berätta för tjejerna att de är bra så tycker jag det är fantastiskt att ett sånt brinnande intresse och engagemang kan föra dem samman.

De förlöjligas för att den fånigaste av alla könsroller i könsmaktordningen är den yngre tonårstjejen och ingenting hon gör har någonsin ansetts häftigt. Tänk på det nästa gång ni suckar åt en belieber.

/kusin F

könsstereotypa leksaker och intressen

Under julruschen och den extrema överkonsumtionen som drar över vårt samhälle samma tid varje år har jag gång på gång suckat över att se den rosa sidan på leksaksaffärer och klädbutiker, den rosa sidan som nu tagit sig in även i affärer som akademibokhandeln (de hade en hel hylla med top model-pysselböcker och sånt där en ska göra outfits åt extremt idealistiska dockor).

I år slog det mig dock; jag suckar åt det rosa. Men jag har aldrig suckat åt monstren, superbilarna eller superhjältedräkterna. Varför tycker en att vad som skapas åt tjejer, som flickor egentligen inte alls väljer att tycka om, är så töntigt och fånigt medan killgrejerna är bara "jaha..."?

Och här dyker dubbelbestraffningen upp igen. Dubbelbestraffningen av barn. Det är fånigt med top model-färgböckerna, det är fånigt med "Barbie och de tre musketörerna" som film, det är fånigt att tycka det är en rolig lek att sminka, frisera och önska sig de glittriga plastskorna med hög klack från BR. Men vad annars ska de tycka? De matas med denna bild av deras könsidentitet varenda dag.

Att däremot vilja vara som killarnas stereotyp; en riddare, en superhjälte eller någon som helt enkelt är en transformer är inte fånigt?

Jag tror det kan handla om att flickornas stereotyp som barn på ett sätt är uppnåbart. De kommer med högsta sannolikhet att börja sminka sig, ha högklackade skor, behandla sitt hår med dyra produkter och bry sig om vad de har på sig. Då blir det fånigt att ett barn ska hålla på med detta. Däremot är det ingen pojke som någonsin blir, eller tror sig själv kommer bli, riddare eller superhjälte. Då blir leken inte fånig, snarare kreativ.

Min spontana reaktion är att tjejer får utnyttja sin fantasi mycket mindre och lära sig att leka inom gränserna, som en övning inför framtiden medan pojka får lära sig att härja vilt, både i fantasi och verklighet.

människovärde kvinnovärde

Vi tror att varje människa på denna jord har ett eget värde. Ett värde som kommer med födseln och ett värde som är oberoende av prestation eller handlingar. I vår värld idag är det främst prestationer som räknas. Det är ett budskap som förmedlas i såväl traditionella julsånger (Rudolf med röda mulen slutar mobbas av de andra renarna när han gör något bra för tomten) som i invandrares försvarsbrev för sin rätt att vara i Sverige (en borde få vara trygg här vare sig en bidrar till sjukvården eller vårdas i den). Vi ogillar det skarpt.

Men något som är ännu värre än att bedömas utifrån prestation, vad en åstadkommer, är att dömas utefter hur en ser ut. Det blir framförallt kvinnor.

Har suttit med min mor och slökollat jultv. Slogs av hur alla reklamens kvinnor är unga, smala, snygga och följer vithetsnormer. Samma sak gäller inte för män; de är tjocka, de är gamla, de är muslimer. Männen får vara med för att de gör något bra, de presterar. Kvinnorna får vara med om de presterar och är snygga. Eventuellt räcker det att vara tillräckligt snygg, det i sig verkar räknas som en prestation.

Och hur ofta får en inte höra att som kvinna kan en bara visa lite klyfta så slipper en ur vilket trubbel som helst? Eller blinka lite med ögonfransarna så får en några procents rea?

Jag misstänker att detta är den sexuella makt (snygga) kvinnor ibland påstås ha över män. Vi vet inte om det är så mycket en sexuell makt som det är ett nedvärderande av kvinnans intelligens, prestation och människorvärde.

jesus och julens hjältar

Hej alla och väldigt jättemycket god jul!!

Jag tänkte idag skriva om Jesus, mannen vars födelse vi idag firar (och det hedniska med ljusets återkomst som klumpats ihop med detta). Jag ber; glöm nu alla tankar kring huruvida Jesus var Guds son eller inte. För idag ser jag något annat i Jesus och det vill jag dela med mig av.

Jesus växte upp i Nasaret för ca 2000 år sedan och han blev snickare. Han var endast "verksam" under ca 3 år av sitt liv, då han som 30-åring reste runt och predikade för folket, samlade lärjungar och sedan blev uppspikad på ett kors och dödad.

Jesus talade till alla lägsta människor, de som inte var värda någonting. Kvinnor, både prostituerade och kvinnor som hade dåliga rötter, med syndare som tullindrivare och med tiggare och andra fattiga. Och oavsett vad en tycker om religionen som sedan följde i hans kölvatten (hans mening var ju aldrig att skapa en ny religion utan att reformera judendomen) så förändrade han så mycket. Han stred för kärleken och han stod upp för vad som var rätt. Han dog för sin kärlek till människorna, sin tro på mänskligheten och för vad han tyckte var rätt.

Jesus föddes idag (eller ja, imorn/inatt) och jag vill idag se det som en påminnelse om att nya tankar, nya människor, nya idéer och inspirationer ständigt kan födas. Och det måste inte ske under pompa och ståt, det kan ske i ett litet stall som är dragigt och kallt. Bara för att förutsättningarna inte verkar vara de bästa, betyder det inte att en förändring inte plötsligt kan börja växa i en människa, i många människor, och slutligen i vårt samhälle.

God Jul folket och glöm inte att se på Karl-Bertil.
Bättre moralkaka därifrån än från Kalle, jag svär!

28 feministiska händelser 2013

Eftersom KUSINER I KAMP existerat i bara någon vecka känns det lönlöst att sätta ihop någon "det här har hänt 2013"-lista som många bloggar gör i dessa tider. Istället delar vi med oss av den här fantastiska listan:

Fastän vår värld är fel, blind och orättvis så är det viktigt att komma ihåg att den feministiska kampen gör framsteg trots allt. Här finns de 28 stycken samlade i en lista. Även om perspektivet är väldigt ensidigt amerikanskt så finns det flera bra grejer!

dubbelbestraffning för män liksom kvinnor?

Dubbelbestraffning innebär att uppmana någon att göra på ett visst sätt och sedan när hen gör det bestraffa hen för det. Vanligt att uppleva t.ex. som feminist som sminkar sig eller rakar sig under armarna.Dessa val blir ofta ifrågasatta, som feminist borde en veta bättre och en ska inte stå bakom sådant trams. Men det är ju vad en har lärt sig att en ska göra sedan barnsben? Därmed blir det dubbelbestraffning.

Schmenus skrev idag om mäns dubbelbestraffning. Att de uppfostras i ett machoideal och sedan om de motgår detta blir de utstötta. Men vi tycker inte att det är en dubbelbestraffning. Det är såklart fel, men det är ingen som uppmanar män att vara mjukare, lugnare, att inte tala så högt. Dessutom brukar män som motgår machoidealet ofta tas väldigt väl emot av kvinnor och andra som valt att stå emot det. Jag  får inte jobba om jag inte sminkar mig (bokstavligen).

Jämförbart är sexualiteten mellan könsrollerna. Kvinnor anses vara mindre sexuella än män och får ofta höra att en ska släppa lös, en ska passa på att ligga medan en är ung, vi ska inte vara så pryda utan det är sexigt när en kvinna tar initiativ. Men vad händer när en väl gör det? När en har legat med många? Jo, då blir en plötsligt en slampa, en hora, något smutsigt, ett enkelt byte. Klassisk dubbelbestraffning. 

Män blir socialiserade in i sin djuriska sexualitet, de ska ligga mycket, kunna få många tjejer, tänka med kuken. Men om de inte gör det, är det någon som blir arg? Blir de bestraffade? Nej... Det betyder inte att de inte känner en press att ligga med många, men de får ingen dålig stämpel av att inte göra det.

Vi säger inte att män aldrig blir dubbelbestraffade. Vi säger bara att det främst är kvinnor som blir det.

(Vill dessutom påpeka att när män som är feminina anses töntiga, svaga och dåliga är det främst en kraftig spark ner mot alla kvinnor)

harry potter-parodier, youtube och varför våldtäktsskämt aldrig är roliga

Bilden kommer från ett populärt klipp på YouTube. Klippet är en parodi på Harry Potter och handlar om hur Ron använder sig av magi för att lyfta på Hermiones kjol mot hennes vilja (hon säger "sluta" upprepade gånger). I ett uppföljande klipp drar han henne till sig, även här med hjälp av magi, för att Harry ska kunna ha sex med henne.För tillfället har de två klippen sammanlagt 87 000 visningar, så uppenbarligen tycker många att detta är väldigt roligt. Men även om det  verkar som ett oskyldigt skämt är detta klipp med och bidrar till att de 17 våldtäkter* som anmäls om dagen i Sverige sker.

Först och främst: i båda videoklippen begår Ron ett sexuellt övergrepp mot Hermione. Ett sexuellt övergrepp kan se ut på många olika sätt. På tjejjouren.se definieras ett sexuellt övergrepp bland annat som att någon gör något sexuellt mot en när en inte kan skydda sig, vilket är precis vad som händer i båda klippen.Genom att skratta åt något sådant här signalerar en därför att sexuella övergrepp inte är något som bör tas på allvar.

Jag har diskuterat detta med flera personer och alla höll inte med mig. De påstod att även om Hermione säger sluta så menar hon det inte egentligen. Detta skrämmer mig. Även om detta är ett animerat videoklipp så kvarstår faktum: hur vet dessa människor det? Hur kan en veta om någon menar ordet sluta eller inte?

Svar: det kan en inte. Därför måste en alltid utgå från att personen faktiskt inte vill om hen säger sluta.

I ett bra inlägg förklarar Malva B varför en så enkel sak som att att gilla en sexistisk bild på facebook bidrar till att upprätthålla våldtäktskulturen. Kort sagt kan en säga att när en gillar en sådan bild rättfärdigar en objektifieringen av kvinnor, vilket leder till att kvinnor ses som objekt, vilket gör våldtäkter okej. Samma sak gäller detta klippet. Även om en inte menar något illa när en skrattar åt klippet så måste en inse att en har ett ansvar för alla våldtäkter som sker.

Läs också: Rapesloth, memes och varför våldtäktsskämt aldrig är roliga

* Källa: Brottsförebyggande rådet

gästbloggning: olgas odefinierbara omvärld

Gästbloggare, trevligt, kul.

Om ni undrar över namnet är det ett namn på en blogg som jag aldrig orkat starta eller driva för den delen, därför gör jag detta spännande gästspel i dessa kusiners kamp.

Historia har länge varit mitt favoritämne i skolan, men nu sedan aktör-och struktur perspektiven blev vardag i detta ämne har det förlorat sin glans. Dessa förhatliga perspektiv menar på att en struktur är något som vi alla lever inom, som vi alla påverkas av och att en aktör är en person eller en grupp personer som agerar utifrån strukturen. 

Detta gör mig arg, besviken och rädd.

Arg eftersom jag anser att alla människor om de bara skriker tillräckligt högt har möjlighet att förändra det mesta. Oavsett om det är en struktur eller idiotion med socker i sylt. Patriarkatet är en struktur men om alla lär sig i skolan att strukturer inte är något som vi kan påverka utan bara något som sätter gränser för vår tillvaro. Hur ska då någonsin ungdomar hitta motivationen att förändra något?

Jag blir besviken eftersom historian gärna vill ge oss bilden av att män har dominerat hela vår värld sedan människan började bosätta sig. Att männen i historien har varit det enda historieskapande könet. Jag har en helt annan syn på saken. Kvinnor har varit lika aktiva i historien som varenda liten man. Problemet är att det är männen som skriver historian och då kommer en inte ihåg kvinnorna längre. Är det någon som kommer ihåg namnet på den kvinnan som med fara för sitt eget liv hävdade bestämt att Gustav Eriksson Vasa minsann inte gömde sig i hennes dass inför de danska fogdeknektarna. Eller namnet på den drottning som var gift med Erik av Pommern och var den främsta faktorn till en långvarig fred i ett då krigshärjat Sverige. Tänkte väl det. Men vem vet inte vem kung Karl XII var mannen som försvarade Sverige mot den ryska björnen men på kuppen förlorade lite mer än halva dåtida Sverige?

Min rädsla kommer när jag börjar tänka på hur alla människor helt ovetandes bidrar till varandras okunskap om kvinnans historiska roll i samhället. Och att patriarkatet som struktur står ohotat. Objektifieringen av kvinnor minskar inte, våldet mot kvinnor minskar inte och hur många fler kvinnor i styrelse topparna har vi sett de senaste åren?

Vi måste bli de aktörer som förändrar strukturen. För vem ska annars göra det? En struktur måste bekämpas för en struktur begränsar oss.

Av Olga Olsson

tumblr/instagramvisdom

prefixproblematiken

På min kurs (läser litteraturvetenskap) läser vi för tillfället om den litterära offentligheten, om författarskap och författarrollen. Vi ska ha en föreläsning som heter "Den kvinnliga författarrollen". Det ska bli spännande tycker jag. Hur uppfattar en litteratur, eller annat skrivet, när en vet vem som har skrivit det? 

Det finns ju en massa väldigt problematiska benämningar på litteratur som utgår ifrån vem som har skrivit det. Bland annat "invandrarlitteratur" som var en het potatis i samband med utgivningen av Jonas Hassen Khemiris "Ett öga rött". Vi har också (självfallet) kvinnolitteraturen. Varför är då dessa begrepp problematiska?

Att kalla något för "kvinnolitteratur" är att utgå ifrån att det finns något som är neutralt, något normalt. Det blir i detta fall litteratur skriven av män. För har ni någonsin hört termen "manslitteratur?". Nej, skulle inte tro det. 

Inom sporten där det är tydligt uppdelat, män spelar med män och kvinnor med kvinnor, är prefixet ("damfotboll", "damhockey", "dambasket") också ett problem. Men för att hålla reda på vad det är vi talar om är lösningen här att sätta dit ett enkelt "herr" framför allt där personerna med penis tävlar. Det gör att mannen inte blir normen, utan prefixet fungerar som ett enkelt sätt att hålla reda på vad en talar om.

Varför inte göra samma i litteraturen? Jo, för att vem som har skrivit det inte ska spela någon som helst roll för bokens litterära värde. 

Läs också: SCUM - förkastligt manshat? och Vi läser som vi förväntar oss

en sorgsen krönika om alla de som inte förstår

Det är kväll, nästan natt, och det känns inte bra. 

Jag har varit med mina konfirmander idag, och vi har pratat om relationer, kärlek och sex. En del av passet är att vi delar upp oss, tjejer och killar, och låter tjejerna ställa fem frågor till killarna och tvärt om, sedan besvarar vi dem och läser högt upp svaren för alla.

Det är en bra övning. Både rolig och spännande när en är fjorton år. Vi sitter i en ring, kanske 30 tjejer. De yngsta har inte fyllt fjorton än. Alla går i åttan i högstadiet. Efter mycket om och men har vi formulerat fem frågor, ett sändebud från killarna har redan varit och lämnat deras frågor hos oss, så jag tar dom och läser upp den första frågan. "På vilket sätt märker ni att vissa anser att killar är mer värda än tjejer?" Det är tyst i några sekunder, sen börjar alla prata rakt ut. Jag försöker hinna med att skriva.

För att män får högre lön, för att man säger "man", för att killar anses vara starka, coola och att bara vara kille är liksom coolt det räcker, för att man inte är cool som tjej om man inte är kompis med killarna eller att de tycker man är snygg. För att killar tar mycket plats, de pratar rakt ut i klassrummet och håller alltid på och slåss på gympan och att det är okej medan tjejer förväntas sitta ner snällt och om vi tar plats får vi skäll av läraren, och om vi är bra på gympan säger alla att vi är bra "för att vara tjejer". 

För att killar är chefer och ledare inom politik.

För att vi måste sminka oss och ha långt hår och tajta kläder och högklackade skor.

För att om en kille är feminim så är han töntig, vilket vi tar som en enorm förolämpning och för att "fitta" och "pussy" är skällsord, för att personer blir uppmanade att get some balls eller om de är bra och starka så har de stake.

För att tjejer förväntas ta hand om och passa upp på killarna typ låna ut pennor om de glömt på lektionen eller hämta mer mjölk i matsalen.

Jag säger stopp sen. Jag är ledsen tjejer, vi hinner inte skriva mer vi måste hinna besvara de andra fyra frågorna också. De ser besvikna ut, jag avbröt dem innan alla ens hade hunnit säga något. Men en tjej räcker enträget upp handen ändå. Okej sista saken, säger jag och nickar mot henne.

För att det är tjejer som blir våldtagna.

Och nu ligger jag i sängen på kvällen och jag gråter och jag är så ledsen. Att jag blir förtryckt, utsatt för sexism, att min auktoritet blir ifrågasatt, att jag inte får ta samma plats som män på seminarier, det kan jag hantera. Jag kan hantera att vara rädd för att bli våldtagen. Att vara rädd, för statistiken säger att det är mycket större risk att en man i min närhet våldtar mig än en främling. Men att mina konfirmander upplever precis samma sak, det kan jag inte hantera. Så nu gråter jag.

Jag gråter inte av hjälplöshet, för jag vet att jag kämpar emot det här, varje dag, varje timme, varje minut. Men jag gråter för att det finns så många som påstår att feminismen har gått för långt, att allt bara är bluff och båg. Jag gråter över att människor som Marcus Birro får skriva om (sin missuppfattning) vad feminism är och göra sin röst hörd. Jag gråter eftersom Ulf Lundell för femton år sedan skrev det där brevet till Karolina Ramqvist.

Jag gråter för att det finns de som påstår att kvinnoförtrycket inte existerar. Jag undrar om de fortfarande skulle säga så om de fick sitta i en ring med 30 unga tjejer som överröstar varandra med exempel på hur de varje dag blir förtryckta, i detta jämställdhetens paradis; Sverige.

Ibland känns det förjävligt, men vi kommer ALDRIG sluta kämpa.

Ville bara förtydliga.

♀

SCUM - förkastligt manshat?

SCUM. Denna otroligt laddade bok.
Manifestet där Valerie Solanas deklarerar; mörda alla män.

Varför provocerar den så enormt? För att hon vill mörda halva jordens befolkning uppenbarligen. Men varför talar folk om att den borde förbjudas? Varför blir det ramaskri när den sätts upp som teater? Varför reagerar folk så otroligt mycket starkare på manshat än på kvinnohat?

Kvinnohatet är en ständigt återkommande faktor i litteraturen. Redan i antikens dramer är sensmoralen att kvinnan är opålitlig, farlig och hemsk. Den bilden följer med i hela litteraturhistorien. Strindberg säger: "Kvinnan såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida!"

Så varför detta ramaskri kring ett manshatiskt litterärt verk?
Jo, för att det är skrivet av en kvinna såklart.

vi läser som vi förväntar oss

Tomas Dalström heter en man som ligger bakom boken "Bäst i text". Den presenterar en rad hemska resultatsundersökningar.

I en av undersökningarna har en likadan text skrivits under med ett mansnamn i hälften av exen och ett kvinnonamn i hälften. Uppfattningen av artikeln var att "mannens text" var väl genomtänkt och väl skriven samt övertygande. "Kvinnans text" å andra sidan var rörig och oklar och svår att förstå. Både män och kvinnor tyckte såhär om alltså samma text.

En annan undersökning består av att deltagarna har läst delar av manuset till "Scener ur ett äktenskap" av Ingmar Bergman. I hälften av exen har dock könsrollerna bytts, de kvinnliga karaktärerna fick manliga namn och vice versa. Här uppfattade läsarna kvinnan som bevekande, känslosam, undergiven och personlig. Mannen uppfattades som framgångsrik och nonchalant mot kvinnan. Detta oberoende av vilka repliker de hade.

Detta innebär att hur vi uppfattar en text helt enkelt är stor del av vår förförståelse och fördomar. Vi tycker detta är väldigt viktiga undersökningar. Det bevisar att argumentet "kvinnor är helt enkelt inte lika duktiga" inte håller som anledning till varför kvinnor inte har samma utrymme som män inom kultur såväl som chefspositioner. Tydligen handlar det endast om att vi uppfattar kvinnor som sämre än män.

Så till alla som säger att kvinnoförtryck inte existerar; vad skulle ni kalla dethär?

karolina ramqvist vs. ulf lundell

"Lilla gumman! Hur är det fatt? Har du alldeles kissat på dig den här gången? Varför denna hysteriska överstyrning av min lilla låtsamling Best Of? Har sommaren inte riktigt börjat för dig ännu eller vad är det? Jag föreslår att du går ut i världen och ger lite kärlek så kanske du får en pyts du också? Saknas pojkvän? Du får ta och lugna ner dej."
Ulf Lundell till Karolina Ramqvist 1998.

Karolina Ramqvist recenserade Ulf Lundell, det var en inte direkt positiv recension, och detta blev Ulf Lundells känslosamma påhopp och hämnd. Karolina Ramqvist publicerade sedan brevet i boken Fittstimm och Ulf Lundell stämde henne för brott mot upprätthovslagen. Hon blev dömd eftersom brevet ansågs av tingsrätten vara en del av Ulf Lundells verk och därmed hans copyright. Jag hittar tyvärr inte Ramqvists recension, men här är en återgivning ur biografin om Ulf Lundell vad som hände i mediabråket.

Poängen här är inte att vi vill argumentera för den enligt oss orättvisa domen, poängen är hur Ulf Lundell lyckas bli en personifiering av vardagssexism och kvinnohat. Precis denhär typen av hat får alla kvinnor som syns offentligt i kulturen utstå, och i något mindre omfång alla övriga kvinnor också. Ulf Lundell hade aldrig skrivit ett sånt här brev till en manlig recensent. Aldrig. Män får inte höra att de klagar på saker i avsaknad av partner, män kallas inte lilla gubben som ett normalt (förminskande) tilltal, mäns ilska avskrivs inte som överreaktion, "ta det lugnt". (För övrigt är det ju en recension och hennes uppdrag var att värdera hans verk och att be henne ta det lugnt visar bara på hans oförmåga att ta det lugnt, men det är inte heller poängen).

Genast kopplar vi detta till ett blogginlägg som Fanny Åström skrev för ett tag sedan angående Nanna Johanssons serie "Lumpen för nätkrigare". Det handlar om att dethär hatet inte bara kommer från obildade, korkade människor som sitter i sin stuga på landet och tillbringar dagarna med att trimma sin epatraktor. Det kommer från män högt uppsatta i samhället, folks förebilder, som syns i media dagligen. Och det är i första hand dem vi måste kämpa emot. Moppenissen på landet är bara en produkt av sådana som Ulf Lundell.

Karolina Ramqvist har skrivit "Alltings början" som är en av de bästa

skildringarna av tjejers vardagliga tonårsångest jag någonsin läst. Borde

verkligen ingå i skolans litteraturkanon! 

george r.r. martin och kvinnliga karaktärer

I en intervju sa George R.R. Martin, författare av bokserien Sagan om is och eld, såhär:

För det är just det, vi tänker att George R.R. Martins kvinnliga karaktärer är så himla djupa och annorlunda när han egentligen bara återger vanliga människor.

I ett tidigare inlägg har vi konstaterat att böcker med manliga karaktärer i fokus är i princip det enda en får läsa i skolan. Vi drunknar i böcker som skildrar mäns inre strider, deras livsångest, deras glödande passion. Kvinnorna är bara karaktärer i bakgrunden som dessutom ofta är väldigt ytliga. När vi väl får läsa böcker där kvinnor porträtteras med samma själsliga djup som män reagerar vi därför på det.

Många  män har en väldigt skev kvinnosyn. Det påstås att tjejer är korkade, falska, virriga, ytliga och opålitliga. Att bara läsa böcker där inga intressanta karaktärer är kvinnor spär bara på den här synen.

Vi anser att en borde kvotera in böcker med kvinnliga karaktärer i fokus i den obligatoriska grundskole- och gymnasielitteraturen. Bara en så enkel sak som att läsa varannan bok om kvinnor kan sprida en mindre förvrängd kvinnosyn. Ska det verkligen vara så svårt att genomföra?

Läs också: Mäns dominans inom kulturen

så skadade är vi av patriarkatet

Vart vi än går stöter vi på sexistiska bilder. Bikinimodeller i H&M:s skyltfönster, "skojiga" bilder på 9gag om att killar är si och tjejer så, för att inte tala om alla pinnsmala skyltdockor. Det går inte att värja sig. Bilderna dyker upp överallt, i alla sammanhang. Vi har blivit så vana vid dem att vi inte ens reflekterar över dem längre.

I filmen Hungerspelen, baserad på en bok med samma namn av Suzanne Collins, blir vi chockerade när Effie Trinket kliver in i det fattiga Distrikt 12 iförd den här dressen:

Samtidigt glömmer vi bort vilka kläder kvinnliga artister bär sig idag. Ingen reagerar på en outfit som den här:

Eller som den här:

Ingen tycker att dessa kläder är konstiga. Ingen stannar upp och tänker: "hallå, varför har tjejen inga byxor på sig?" Vi är så vana vid bilder som dessa att vi har blivit avtrubbade. Vi ser inte ens sexismen längre. Så skadade är vi av patriarkatet.

Vi måste börja uppmärksamma sådant här. Vi måste ifrågasätta varför kvinnliga artister förväntas framträda i små baddräkter. Vi måste förstå att detta är minst lika sjukt som Effie Trinkets klänningar. 

reklam och kvinnoideal

Ett extremt bra videoklipp om hur reklam påverkar vår syn av skönhet, perfektion och sexualitet:

kvoteringskultur

Apropå tidigare inlägg, vill vi härmed delge vad ni borde ägna er åt under veckan:

Att följa: Innebandy-VM i Tjeckien, Sveriges första match visas på TV4 sport idag kl 14 (Mot Finland!)
Att läsa: Grand Final i skojarbranschen av Kerstin Ekman. Utgiven 2011 och har två spännande kvinnliga karaktärer med ett inte alltför enkelt förhållande
Att se: Tomboy, en film om en tjej och att passa in eller inte i sin könsroll. Regisserad av en kvinna likaså.
Att lyssna på:  
Mariella - med Kate Nash. En av mina absoluta favoritsånger om att säga emot och stå upp för vem en är.

Läs också: En jullista

mäns dominans inom kulturen

Män dominerar överallt inom kulturen. Män dominerar musikbranschen, de dominerar filmbranschen (både som skådespelare och producenter), de dominerar litterärt och de dominerar sport. 

Det finns människor som säger att det beror på att män helt enkelt är bättre på att göra musik, film, skriva och sporta. Vi tror inte att det stämmer. Varför skulle det vara så? De biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är minimala, bortsett från det fysiska könet, och det är därför inte alls en trovärdig teori. Vi är övertygade om att det handlar om två saker: 

1) kvinnans begränsade utrymme att utvecklas på 

2) kvinnans ständigt bristande självförtroende

Kvinnor har inte samma förutsättningar som män för att utvecklas. Det hänger ihop med vad vi skrivit om tidigare angående kvinnokonkurrens. I en värld där en ständigt konkurrerar istället för att bli inspirerad av sin omgivning är det svårt att våga låta sig utvecklas. Det handlar också rent praktiskt om att killar prioriteras inom till exempel sport. När jag spelade fotboll i Hammarbys bästa juniorlag som femtonåring fick vi träna klockan nio på kvällen på en grusplan i en förort med väldigt dålig kollektivtrafikförbindelse (vi blev beroende av föräldrar med bil) medan de tioåriga killarna fick spela på den väl upplysta konstgräsplanen i stan. 

Att få ett självförtroende till att vilja bli artist, författare, idrottsstjärna eller liknande är väldigt svårt när en får utstå så enormt mycket hat som kvinnor av denna typ får. Män är uppenbarligen oförmögna att genuint beundra kvinnor på det sättet de beundrar män (det bästa en kan få höra är att de är bra för att vara tjejer) och eftersom kvinnor fostras in i konkurrens är det svårt att vinna kvinnors hyllningar också. Det enda sättet män klarar av att gilla tjejer på är utifrån deras utseende, inte prestation. Och det är inte något att vara glad över.

Så kan vi snälla försöka kvotera in kvinnorna i vårt deltagande av kulturen? Följ tjejernas tabeller lika mycket som killarnas, läs varannan bok av kvinnliga författare (och gärna med kvinnliga karaktärer i fokus), se filmer med kvinnor som klarar Bechdel, och lyssna på kvinnliga artister. Till en början kanske allting kvinnor gör upplevs lite sämre, men det går över, tro oss, det är bara din fostran som spökar.

Här är några enkla tips till er, vad ni borde ta del av denna decemberhelg!

har feminismen gått för långt?

Kort svar: nej.

Långt svar:

Såhär ser löneskillnaderna ut i Sverige:

Såhär många kvinnor och män känner sig otrygga när de är utomhus om kvällarna:

Såhär många kvinnor och män arbetar deltid för att ta hand om barn:

Såhär många kvinnor och män känner ängslan, oro eller ångest:

Lägg särskilt märke till två saker med gruppen "Ensamstående med barn": a) det finns inga siffror beträffande männen eftersom det finns för få ensamstående pappor, b) de ensamstående mammorna är de som känner mest oro/ängslan/ångest av alla. 

Såhär många kvinnor och män har utsatts för sexualbrott:

Källa: På tal om kvinnor och män som ges ut av Statistiska Centralbyrån.

För att gå tillbaka till frågan - har feminismen gått för långt? Gå in på sidan harfeminismengåttförlångt.nu så får ni svaret.

skolans litteraturkanon

Sammanställning av vad människor jag pratat med har läst under sin skoltid som varit obligatoriskt:
- Extremely Loud and Incredibly Close (1)
- The Curious Incident of the Dog in the Nighttime (3)
- the Picture of Dorian Grey (7)
- the Catcher in the Rye (10)
- Möss och människor (11)
- To Kill a Mockingbird (4)
- Godnatt mr Tom (2)
- Anne Franks dagbok (4)
- Brokeback Mountain (1)
- Papa Goriot (3)
- Fröken Julie (6)

Jag har frågat 15 personer från min kurs (läser litteraturvetenskap så de flesta svarade intresserat och ansträngde sig för att minnas). Även om inte alla böcker kom med, jag bad om både gymnasie- och grundskolelitteratur, så är det ju de som gett starkast intryck och arbetat mest med som en minns.

Min slutsats är att av dessa elva böcker har tre (Anne Frank, To Kill a Mockingbird och Fröken Julie) framträdande kvinnokaraktärer. Den ena är en liten flicka under andra världskriget som inte är så lätt att relatera till alla gånger, den andra är en tjej omringad helt av killar och den tredje handlar inte heller om en samtida kvinna, dessutom framställs hon inte på det mest charmerande sätt. Resten av böckerna har manliga huvudkaraktärer som har problem i livet. Slutsats: DET ENDA EN FÅR LÄSA I SKOLAN ÄR OM MANLIG (TONÅRS)ÅNGEST (alternativt homosexuella män som avskyr kvinnor eftersom de förstör deras liv). Hur kan det se ut såhär? Jag kan inte ens analysera, bara konstatera hur sjuk den fördelningen är. Nu förstår jag plötsligt varför jag har så svårt för manliga ångestkaraktärer i böcker, det är ju det enda jag matats med i tolv år.

kvinnokunkurrens och bromance

Vi har funerat mycket kring det här med vänskap mellan tjejer och tjejer och mellan killar och killar och hur olika det ser ut. Ofta säger människor att flickor kan ha en väldigt nära relation som för pojkar inte är lika socialt accepterat. Vi håller med om att det kan vara så, men ett annat, ständigt närvarande mönster tycker jag är hur tjejer fostras in i konkurrens gentemot varandra medan killar lär sig om "bromance" och att hålla varandra om ryggen. 

Popularitet är något som för många känns nästintill livsavgörande i grundskolan. Och hur ser denna hierarki alltsomoftast ut? De häftigaste killarna, de som hörs och syns mest står på toppen, det är nästan alltid ett gäng. För att som tjej bli nästan lika cool, krävs att du accepteras av killarna. Det är här konkurrensen föds.

Det allra bästa är nämligen inte att bli accepterad, utan att ensam vara den enda accepterade tjejen. 

Detta är ett mönster som följer med genom hela livet, men tydligast är det under tonårens första hälft. I min ålder, efter studenten, tycker jag mig se konsekvenser av det. Jag är omringad av tjejer som ser avundsjukt och surt på sina medsystrar när de gör spännande saker, reser eller flyttar eller försöker lyckas med något de älskar att hålla på med, musik till exempel. Bara de allra mest hårdnackade tjejerna vågar, de andra känner sig utkonkurrerade. Killarna i min omgivning däremot, de blir "djs" och reser hur som helst och flyttar hit och dit, och de bara inspireras av varandra, håller varandra om ryggen och säger "dethär borde du också testa" till sina s.k. bröder.

Ni som inte tycker er känna igen mönstret befinner er troligtvis i dess mitt alldeles förblindade. Men vi kan ge ett konkret bevis för vår tes. Män har ett talesätt som låter såhär; Bros before hoes. I kvinnans värld, där högsta självbekräftelsen nås genom acceptans av en man har detta självfallet ingen motsvarighet. 

p.s. Lite samma sak som efter sminkinlägget måste här tilläggas; detta är inte kvinnans eget fel, det handlar inte om svaghet. Det handlar om att fostras in i en mall (patrarkala strukturer) och det är extremt svårt att bryta, speciellt på egen hand.

en är inte svag för att en sminkar sig

I förra inlägget skriver vi om varför kvinnor sminkar sig. Vi tycker att det är viktigt att poängtera att smink inte har någonting med svaghet att göra. En ska aldrig behöva känna skam eller skuld över att bära smink.

I vårt samhälle bombarderas vi av reklambilder av unga, smala kvinnor med perfekt hy. Vilket kön vi än tillhör påverkas vi av dessa bilder, för även om reklamen inte hamnar överst i våra medvetanden fastnar den ändå någonstans. Vi har t.ex. mycket lättare att känna igen reklam vi stött på förut (källa). Reklambilder är designade för att inge oss en känsla av lycka för att vi ska få positiva associationer med produkten som säljs. Det faller sig därför naturligt att vi då också får positiva associationer med tjejen som poserar i bikinin/jeansen/trosorna/whatever. Reklambilderna blir till ideal.

Före och efter retuschering.

Grejen är den att dessa ideal inte är uppnåbara. Idag är alla reklambilder retuscherade till oigenkännlighet. Even the girl in the ad doesn't look like the girl in the ad. Vi kommer aldrig nå upp till dessa ideal, men vi fortsätter försöka. Och det är inget konstigt med det.

För som tjej får en ständigt höra saker som "Vad fin/söt/snygg du är!". Alla dessa komplimanger, hur välmenade de än må vara, är recensioner av tjejen i fråga. Hennes värde bestäms utifrån hur hon ser ut. Självklart vill hon ha ett högt värde och självklart vill hon nå upp till idealen - alltså sminkar hon sig. Inte för att hon är svag.

En bra jämförelse är kläder. Vi föds inte med en vilja att skyla oss - det är samhället som lär oss att vi inte ska gå nakna. Att bära kläder är alltså en norm, precis som det är en norm för kvinnor att sminka sig. Är en svag bara för att en underkastar sig normen och inte går naken? Nej, precis som kvinnor inte är svaga för att de sminkar sig.

om smink och att behaga

I ett väldigt på inlägg som publicerade för ett tag sedan på en väldigt bra blogg står det om sminkets historia. Här bevisas att smink historiskt sätt inte varit en könsfråga utan har handlat om klass, makt och social status. Både män och kvinnor har sminkat sig i alla tider, och det är först i modern tid smink blivit en kvinnosak. Att kvinnor sminkar sig beror alltså inte på någon biologisk faktor.

Så varför sminkar vi oss då, om det inte är någonting vi föds med? Jo, eftersom det finns en norm i vårt samhälle som talar om för oss att vi ska vara fina att titta på. Att vi ska behaga vår omgivning. Och eftersom kvinnor är objekt i det patriarkala samhället, d.v.s. kvinnor betraktas som männens ägodelar, är det också kvinnor som berörs av denna norm.

Många som sminkar sig gör det ju dock inte för sin omgivnings skull utan för att känna sig bekväma i sig själva. Det är svårt att bryta mot normer och därför är det också svårt för kvinnor att gå osminkade. Därför är det helt naturligt att vilja sminka sig för sin egen skull. Men bakomliggande anledningen till att många kvinnor känner sig obekväma utan smink är just för att de inte känner sig tillräckligt fina - att de inte behagar omgivningen. På så sätt kommer smink alltid handla om att behaga.

Läs också: En är inte svag för att en sminkar sig

könsuppdelade idrottslektioner del 2

Min kusin skrev just ett inlägg om könsuppdelade idrottslektioner, och jag håller självklart med på allt hon säger. Dock har jag en annan upplevelse av idrottslektioner i skolan, som jag skulle vilja dela med mig av.

Jag tränade mycket i grundskolan, jag var en av de bästa på fotboll i min klass och jag var snabbare, starkare och hade bättre kondition än många av killarna. I och med mina fysiska förutsättningar, och att jag tyckte det var dödskul med all form av sport så tog jag för mig. Jag tog bollen, jag passade inte alltid och jag såg till att göra mål. Vad händer när en tjej gör så? Hon blir accepterad av killarna. Men endast så länge hon inte bara prestationsmässigt utan även attitydsmässigt beter sig som killarna.

Det innebar att jag på idrottslektionerna bara passade de som var framåt och visade sig bra (i princip bara killar), att jag suckade och stönade när folk gjorde fel och att jag ständigt fick höra "fan du är ju bra ju, för att vara tjej."

Vad jag försöker säga är att det är den tävlingsinriktade attityden killar uppfostras till som är problemet, och då de är de som regerar (oavsett procentuellt antal) i de flesta klasser är det den pressen som sätts på tjejer också. För att vara cool måste du bete dig som killarna. Och gör en det så bidrar en till att förtrycka tjejer precis lika mycket som killar gör men själv blir en inte mindre förtryckt för det.

Vi tror på könsuppdelade idrottslektioner för att vi vill ha en skola där en får utvecklas utifrån vem en är och ens förutsättningar istället för en skola där en står i mitten av en gympasal och blir så bokstavligt och öppet förtryckt.

könsuppdelade idrottslektioner

Samhällets könsroller gör att killar och tjejer har olika förväntningar på sig. Killar kan vara gapiga och ta mycket plats utan att någon tycker det är konstigt. Tjejer ska vara tysta och det är helt i sin ordning om de är blyga. Detta, plus att killar är fysiskt starkare än tjejer, gör att idrottslektionerna i skolan kan vara fruktansvärt jobbiga om man är tjej.

Under högstadiet utvecklade jag en ångest kring idrotten. Veckorna kretsade kring gympalektionerna, jag räknade räknade ständigt ned dagarna till nästa idrottspass. För även om vi i övrigt hade bra stämning i klassen så var det killarna som regerade på fotbollsplanen. De passade helst inte alls och om de gjorde det var det oftast en annan kille som fick bollen. Ingen hänsyn visades för motståndarens fysik utan de tog bollen om det kunde. För det mesta blev jag stående bredvid och såg på, och när jag väl gav mig in i fighten var det endast för betygens skull. För det gick inte att springa ikapp killarna. Det gick inte att knuffa omkull dem. Och det tog knäcken på mig. Vem skulle inte få dåligt självförtroende av att tävla mot människor som alltid kommer vara bättre?

Självklart gjorde läraren försök att jämna ut spelet. Vi hade fotbollsmatcher med fokus på att passa, på laganda, på samarbete. Men när spelet väl var igång glömdes detta genast bort. Det var först när vi delade upp klassen i killar och tjejer som det faktiskt blev resultat. För mig som tjej blev det hundra gånger lättare att våga ge sig in i kampen om bollen när jag slapp oroa mig för att bli fullständigt överkörd av killarna. Självklart ville båda lagen fortfarande vinna, men gjorde en fel var det ingen som suckade högt eller stönade. Att dela upp lagen gav mig träningsglädjen tillbaka. 

Idrottslektionerna är en viktig del av skolan, särskilt med tanke på vilka kroppsideal vi har i idag. Ämnet heter ju just idrott och hälsa, vilket alltså innebär att idrott inte bara handlar om att träna utan också om att träna på ett hälsosamt sätt. Idrotten skulle kunna bli ett viktigt verktyg i kampen mot ätstörningar och osunda ideal. Därför är det skolans uppgift att se till att alla elever trivs på lektionerna. 

I klasser med stora skillnader mellan tjejer och killar kan en lösning vara att helt enkelt dela upp klassen ibland. Detta, i kombination med att en för en dialog i klassen om könsroller och jämlikhet, kan leda till att tjejer känner sig trygga med att ta plats och våga säga vad de tycker.

Självklart skulle det bästa alternativet vara om killar och tjejer kunde spela tillsammans och känna sig lika delaktiga i matchen. I dagens samhälle är detta tyvärr en omöjlighet. Därför är könsuppdelad idrott ett alternativ alla skolor borde överväga.

Läs också: Könsuppdelade idrottslektioner del 2

vissa människor vet

Såhär skrev Mårten Gasslander i en insändare i DN igår

Skönt att en ung person som hade en vettig åsikt fick komma upp i rampljuset.

Såhär skriver Ulrika By i DN idag:

Mårten Gasslander, 18, fick nog. Efter förra veckans artiklar i DN om hur unga tjejer utnyttjas sexuellt och om de unga killarna som ofta går fria satte han sig och skrev av sig sin frustration.

– Vi måste till varje pris stoppa den här utvecklingen, det har gått helt över styr, säger han.

På måndagen publicerade DN Mårten Gasslanders text på insändarsidan ”Skriv i DN”. Han fick många positiva reaktioner, bland annat från sina jämnåriga skolkamrater på Nacka gymnasium.

– Jag är oerhört glad över att den publicerades, mest för att jag vill visa att vi är många i min generation som sett den här utvecklingen och som inte alls gillar den. Jag är övertygad om att alla måste hjälpa till för att förändra den syn på sex som råder, säger Mårten.

Redan innan han läste artiklarna i DN hade han funderingar kring det han sett och upplevt under sina tonår. Han menar att attityden till sex förändrats på bara några år – och att det börjar allt längre ner i åldrarna.

– Jag menar inte att moralisera, det är bra att unga tar för sig och känner sig fria i förhållande till sin sexualitet, men jag ser också baksidorna: den nästan konsumistiska synen på sex, frånvaron av känslomässigt engagemang. På kort sikt leder det bara till deprimerade unga tjejer och avtrubbade killar. Vad det leder till på lång sikt vågar jag knappt tänka på.

Mårten Gasslander tycker att det är för mycket fokus på de unga tjejerna, inte minst när det kommer till själva rättsprocessen. Att de ska bevisa sin oskuld är barockt, menar han.

– Vi måste lyfta killarnas beteende. Det är svårt att förstå det, men jag tror att det handlar mycket om bakgrund, uppfostran, kvinnosyn och grupptryck. Skolan måste prata mycket mer om det här. Jag tror också att det handlar väldigt mycket om både tjejer och killar söker sin identitet och bekräftelse genom sex, men att det spårat ur och gått för långt.

Mårten tror också att ett problem är den generationsklyfta han upplever finns.

– Föräldrar och barn umgås alldeles för lite i dag. Det är sorgligt

rapesloth, memes och varför våldtäktsskämt aldrig är okej

För ungefär ett år sedan bemöttes jag för första gången av memen "Rapesloth". Den är förnedrande och obehaglig på så många sätt. Här är några exempel:

För det första så signalerar bilden att en sengångare skulle ha övertaget över en kvinna, vilket i sig är väldigt förnedrande. För det andra gör bilden narr av den ständiga rädsla en som kvinna har, rädslan att bli utsatt för sexuella övergrepp. "Men det är ju bara ett skämt?" Säger folk ofta. Grejen är att vi inte riktigt håller med.

När det anmäls 17 våldtäkter om dagen i genomsnitt, och motsvarande 20 fall av sexuellt ofredande, [källa brå] så är inte rapesloth, eller några andra våldtäktsrelaterade skämt "bara skämt". De är en del av vad som kallas våldtäktskultur. 

Att skämta kring våldtäkt är inte fel, som så många påstår, för att det kan finnas någon i sällskapet som har utsatts för sexualbrott, det är fel oberoende av sällskapet. I gäng bara med män, befäster det en jargong av kvinnosyn som är svår att bryta, speciellt i de yngre åldrarna och i gäng med tjejer är det grogrunden för slutshaming (d.v.s. att det är offrets eget fel för hon är en slampa). Dessutom är det fel för uppenbarligen har folk idag svårt att förstå vad som egentligen är ett sexualbrott.

I DN förra veckan publicerades artiklar kring ungas inställning till sex och sexualbrott, och det var ett oroväckande mönster som syntes. ---> läs själva.  Så uppenbarligen är människor inte medvetna om vad som är okej eller inte. Därför är våldtäktsskämt aldrig okej, för de signalerar att sexualbrott inte är något som behöver tas på allvar. Så gör det till er princip idag att alltid säga ifrån.

Här ser vi ett exempel på hur våldtäkt används som någon typ av "hämnd" mot tjejer som inte vill bli ihop med någon. Inte speciellt roligt då våldtäkter ofta bortförklaras av gärningsmän med att det var hennes fel, för hon hade gjort något elakt (victim blaming).

p.s. angående statistiken, vi vet att män är inräknade där med. Men vi kan snabbt rapportera att i åldersgruppen 0-17 var 

90% av offren kvinnor och i den vuxna gruppen var 96% kvinnor.